”Am I supposed to leave you now?”

http://zliljegren.blogspot.com

Ses där?

”Everybody’s doing a brand new dance now”

Så var man hemma igen. För tre dagar sen visserligen, flyget tog inte såhär lång tid. Det har bara inte blivit läge att skriva här innan.
Det är superskönt att vara hemma hos mamma igen, dricka Zoega’s kaffe, ligga i min egen säng, kramas med Benzo etc. Insåg dock igår att det kommer bli jobbigt framöver. Jag saknar inte DC i sig självt så himla mycket, jag trivs hemma det visste jag redan. Men det finns ett par personer som jag önskar jag kunde ha här. Vänner för livet.

Jag vet inte vad jag ska göra med bloggen. Om jag bara ska sluta blogga helt och hållet. Om jag ska gå tillbaka till min gamla blogg eller skapa en helt ny kanske. Usch, jag vet inte.
Vad tycker ni?

”Even though now we have to say goodbye, I know you will be forever in my life”

Nu är det inte många timmar kvar.
På ett sätt önskar jag att jag kunde teleportera mig hem och vara där NU! På ett sätt önskar jag att jag kunde skippa flyget och stanna här. Det är svårt med bitterljuvt, man vet inte vad man ska känna.

Veckan som gått har varit full med vin, skratt, mat, Rachel, Matt, galna upptåg, farväl, avslut, och annat. Vi har haft helt otroligt roligt tillsammans och har nästan blivit en liten familj vi tre. Jag, Matt och Rachel. Mina underbara vänner som är så fantastiska att det gör ont i hjärtat att tänka på distansen jag snart kommer lägga emellan oss.

Vi var på förintelsemuseum igår, det ligger på Raoul Wallenberg Place, jag tycker att det är lite trevligt att de har en gata uppkallad efter en svensk. En svensk som hjälpte till att rädda Ungerska judar under andra världskriget, vars familj blev rik på Naziguld. En man som spårlöst försvann. Förmodligen tillfångatagen av Sovjetiska styrkor. Vad han gjorde i Ungern är i alla fall något att vara stolt över. Att hans familj lade grunden för sin rikedom med Naziguld är väl moraliskt debattbart.

Det första jag ska göra när jag kommer hem:
- Gråta av glädje
- Krama mamma & Kattis hårt och länge
- Krama mina vovvar
- Krama min bror
- Äta korvstroganoff (fast frukost först antar jag)
- Krama Ola (kommer in till Svea och hälsar på imorgonkväll)
- Gå på Oslipats säsongsavslutning!
- Träffa morfar och Ingrid
- Träffa mer vänner
- Sova!

Saker jag vill ha första tiden hemma:

- Korvstroganoff
- Fläskkorv och mos
- Korv i ugn
- Soppa och pannkakor
- Wallenbergare
- Morfars mat (vad som helst moffa, sålänge du har lagat det )
- Kramar
- Mackor med herrgårdsost

Ja… jag kommer säkert på något mer.

Ta hand om er, nästa gång jag skriver är jag förmodligen i Sverige.

Puss&Kram

”Sweet Virginia cigarette, burning in my hand”

Jag är lite ledsen idag. Eller ja, jag blev det igår men det har suttit i lite, för jag kommer inte komma iväg till NY. Matt & Rachel har inte råd att åka med mig och det är inte roligt att åka ensam. Matt hade kunnat om vi bara hade åkt över dagen men 10 timmar i NY är inte tillräckligt för allt jag vill se och göra så jag har bestämt att nästa gång jag åker någonstans så får det bli NY. Jag vill verkligen se den staden. Jävla Rod turnerar ju så mycket att han inte är hemma i Harlem och kan umgås med mig om jag hade åkt ensam. Mög.

Idag ska jag ut och försöka hitta en billig resväska, jag behöver en till, suck. Sen ska jag promenera runt lite och kolla i affärer, jag har inte riktigt gjort det. Skolan har tagit så himla mycket tid från mig här så nu ska jag försöka se allt jag inte hunnit med än. Min förkylning är borta så nu blir det till att  ut och upptäcka

Hoppas att ni har det bra, vi ses om en vecka

”The rest is still unwritten”

Jag tittar in i vardagsrummet, mina saker har en egen liten hörna. Det mesta är utanför resväskan och jag kan inte för mitt liv förstå hur jag ska lyckas få ner allt i den. Det blir nog en tripp till Target inom kort för att köpa en till. Jag får ha 2×23 kg på flyget, just nu har jag nog 1×30 eller något liknande. Jag måste börja packa och organisera snart. Om ett par dagar… så fort jag inte är förkyld längre… dagen innan jag åker? Det här med att skjuta upp saker är nog kroniskt och obotligt.

Jag fick ett mejl från VHS igår som informerade mig om att första urvalet var klart inför höstens termin. Jag förstod inte ett dugg vad de menade inne på studera.nu, jag lyckades uppfatta att jag har platsgaranti på engelskan i Lund. Jag väntar bara på vad svaret blir från Linköpings universitet. Mina gymnasiebetyg är ju inte fantastiska (i snitt lite mer än alla VG) men jag vill verkligen komma in. Jag är så oerhört redo att börja lärarprogrammet nu. Jag vill bli färdig. Jag vill jag vill jag vill. Vi får se, jag har tydligen blivit uppbjuden till en informationsdag där den 25 (eller var det 26e?) maj som alla som sökt får komma till. Jag hoppas att jag har råd att åka. Kanske kan passa på att ta mig till Stockholm också då, till Idha & Svempan, och Jocke (!) och mina andra vänner där.

Litteraturbetyget har fortfarande inte kommit upp. Inte förvånande med tanke på att förra gången hon skulle betygsätta uppsatser så tog det henne 4 veckor.

Jag gjorde tomatsoppa och pannkakor igår till Matt & Rachel. Det var helt fantastiskt att äta lite pannkakor (fast de tyckte att det var crepes och att jag hade konstig teknik när jag åt dem ).

Här bor två hundar, en Schäfer blandat med Australian healer (inte en aning om vad det är för ras) och en yorkshire terrier/pudel. Det är riktigt roligt att få lite hundsällskap även om det är två väldigt understimulerade hundar eftersom att de tydligen inte tycker att promenader är nödvändigt här i US och A. Jag vet inte varför det är så, men trädgården är nog enligt dem. Den stora hunden får ca 2 promenader i veckan, han är aldrig trött och han tuggar på allt. Den lilla är ensam och instängd i sin mattes rum ca 15 timmar om dagen. Det gör mig tokig. Jag har låtit honom vara ute i huset med resten av oss och jag har lekt med honom och kelat. Om hans matte säger något när hon väl är hemma så tänker jag informera henne om att jag gör henne en tjänst eftersom att hon plågar sin hund. Usch, det gör mig så arg.

8 dagar kvar.
Kärlek <3

”Well done, welcome to the city”

Inte så illa pinkat om jag får säga det själv… om de nu bara kunde strunta i att lägga upp litteraturen så hade allt varit perfekt…

”We fight we break up, we kiss we make up”

Jag lagade mat igar hemma hos Rachel. Det var great! Jag fick ga till mataffaren och handla och sen kom jag tillbaka och gjorde spagetthi och kottfarssas (Svempan style! ) (fast matt ar vegetarian sa han fick bara tomatsas) till Rachel och Matt. De alskade det, vilket gjorde mig nojd och glad. Jag har brod och palagg och allt mojligt har. Det ar underbart att bo i ett hus som erbjuder kok med tillbehor sa att jag faktiskt kan laga min egen mat… om jag nu bara kunde fa tag pa lite falukorv…

Nan som har forslag pa nagot jag borde laga till mina amerikanska vanner? Fortuom kottbullar for det har jag redan lovat dem!

<3

”Tell me how I’m supposed to breath with no air”

Vi hade heldag igår hos Rachel, jag har ju flyttat in här nu, det var riktigt trevligt. Vi åt, drack och pratade i ca 12 timmar, från 2 till 2, hur mysigt som helst. Folk här är intressanta, Samantha pratade om sin rumskompis och det var inga trevliga adjektiv. Så jag frågade henne:
- So Sam, why do you hate her?
- Because she speaks!

Jag tyckte att det var rätt klockrent faktiskt.

Nu är jag färdig med skolan helt och hållet. jag hade en uppsats som skulle in idag och jag har precis mejlat in den. Det känns jättebra, och tomt på samma gång. Det är 11 dagar kvar tills jag ska sätta mig på flyget hem, jag har inte bestämt mig för hur det känns än. Jag har redan sagt hejdå till de flesta, igår var det Mike, Jonnie,Teighe och Margaux som jag fick krama extra hårt. Det är så bitterljuvt, jag vet ju att varje hejdå här är ett hej hemma.

Jag får väl sluta tjata om detta nu så att ni inte tror att det är det enda jag tänker på.

Tijmen och jag ska vara jätteturistiga nästa vecka och se alltalltallt! Det ska bli svinkul. Matt och jag åker kanske till New York också, jag vill verkligen gå och se en inspelning av the Daily Show med Jon Stewart. Den mannen är helt underbar.

Vi ses snart vänner <3

”Somewhere along the line”

Tobias Persson är helt fantastisk, om ni inte visste det redan. Hans blogg är lika beroendeframkallande som heroin. Intelligent, kritisk, rolig. Varenda positivt superlativ i världen. Kolla in den!

”Who knows how much further we’ll go on” (For my DC friends)

People are leaving, I have said goodbye to a number of people today, and I have even cried a little bit (not much, I am quite proud of myself!) and I do feel sad. I will, however, not be sad for that long. I will not think about all of you and feel pain and longing. I will remember and laugh.

I know I might complain more than I compliment this country you call the greatest place on earth. But fact is that I do love it here. I love the passion, the patriotism, the self confidence and awareness. I love how (most of you) you are all so open and welcoming, warm and fun!

I have felt myself grow incredibly this semester, some due to classes – I have learnt so much from the professors here, some due to being away from home and taking care of myself, but a lot from you guys. Both the international people, the way we have all learned about each other’s countries, customs and ways of life. But also, of course, from the Americans. Something that probably will surprise (and might annoy) my friends back home is my heightened interest in the world, politics and society. Something I was not that interested in before, but all of you are so into your country, your government etc. The way you discuss, your intelligence (and in some cases – ignorance), all that is provoking and motivating, and I will forever be thankful to the U.S for opening up my interest to things outside of my own personal life. That is something I have severely lacked before.

But except for all of those serious, intellectual things there are so much more. I love you all so much, you are amazing people and I see bright futures for all of you. I would love to tell you all individually what I think of you but I am afraid I will accidentally leave someone out. You all know who you are, and if you feel like you have gotten to know me, then you have probably had an impact on me. You all have. 

I do need to mention Matt, Eric, Tijmen, Samantha, Kayla, Megan, Bethany, Ben - You have all been so special to me for different reasons. If it’s been sitting with me through insane home sickness and lots of crying (Eric), heart ache (Samantha), random girliness and much needed advice (Kayla), being everyone’s own little Dr.Phil (Ben), insane chatting about stupid mistakes and repeating them, and listening to crazy talk (Bethany), general awesomeness and intelligent amazing conversations + a lot of nagging about a certain someone (Megan), being wonderfully open minded, easygoing, helpful and kind (Tijmen), or supporting, fun, loving, having weird ass deep conversations in the middle of the library, crying in tdr, drinking, sharing everything, becoming one of my best friends ever (Matt) – It has all meant so much to me and I will owe you forever.

I will miss you, but I will also come visit again. I will save my tears for something sad and see our goodbyes as see you laters.

You are welcome in Sweden whenever you want to, my home is your home, and goddammit I will make meatballs for you!

Take care, and good luck to you all, whether you are graduating, approaching your senior year or have a few years ahead of you. I know you will all do great, because you are brilliant.

Lots of love, hugs and kisses
/Your Swedish girl